Nu är det mer än tre månader sedan vi fick vår bebis, och jag har alltså varit någons mamma i tre månader. Som alla förstagångsföräldrar hade jag väldigt mycket tankar på hur det skulle vara, hur jag skulle bli och hur allt skulle kännas. Och nu när det har gått ett tag så måste jag ändå säga att mycket blev som jag föreställde mig, medan annat blev helt annorlunda.
Innan jag blev gravid (vilket ju tog ganska lång tid) så hatade jag när folk sa att man inte kan föreställa sig vissa saker innan man får barnet. Jag tyckte det lät så dumt för man kan väl alltid tänka sig in i en situation tänkte jag. Men en stor sak som jag inte kunde föreställa mig innan är hur det är att ha så lite kontroll över hur vissa situationer blir. Till exempel så vet man ju inte de första månaderna hur ens kväll eller natt kommer bli. Kommer det bli mycket eller ingen sömn alls inatt? Kommer vi somna tidigt eller sent? Kommer det bli skrikfest eller lugnt? Jag hade föreställt mig att man skulle få lägga mycket av sitt egna liv åt sidan för tillfället, och att man inte skulle hinna med hobbies och träffa vänner på samma sätt. Men att också behöva släppa kontrollen kring situationer för att man har en annan liten person som är med och bestämmer, det hade jag inte riktigt förutsett vidden av.
En annan sak är att jag hade kanske inte riktigt heller förstått hur mycket person ens barn blir tidigt. Vår bebis tycker till exempel varken om flaska eller napp, och jag visste att det kunde vara kämpigt med sådant. Men jag hade nog ändå någon tanke om att det går att få till om man bara försöker. Och det kanske det gör, men då ska det också kännas värt att kämpa med det. Och för tillfället så har vi ju en bebis som helammar och är supernöjd med det, så just nu känns det inte värt att hålla på och bråka med henne. Och jag vet ju att barn utvecklar massor med personlighet och har preferenser, men jag hade nog inte riktigt insett hur tidigt sådant kommer. För om ens bebis hatar något eller vägrar något, vad ska man göra egentligen? I början går ju allt ut på att följa bebisens behov.
Jag visste sedan innan att amning är en konst men seriöst, jag visste verkligen ingenting. Nu har jag ju haft massor med komplikationer med bröstböld och annat men det är verkligen en helt egen värld. Supersmidigt och mysigt när det flyter på, otroligt jobbigt när det krånglar.
Jag hade nog också ärligt talat inte förstått hur uppslukad jag skulle bli av allt detta. En av mina nära vänner sa någon gång när vi pratade om barn att ”du kommer inte vilja göra annat” och jag tänkte att ”det är klart jag kommer”. Och det vill jag, förr eller senare. Men jag var nog lite kaxig och tänkte att jag rätt fort skulle vara sugen på att få egentid och göra andra saker, medan jag känner verkligen tvärt om. Jag vill mest vara med min ljuvliga lilla bebis, och gärna samtidigt som andra, men det känns alldeles för tidigt för att fokusera på att vara ifrån henne eller hitta på andra saker. Hon är ju bara såhär liten en gång, och det känns viktigt och kul att lägga allt fokus där det hör hemma just nu. Och det är med henne.
En till sak jag inte hade föreställt mig är hur känslosamt allt är. Jag är ju en känslomänniska, men jag visste inte att det skulle svämma över med känslor så åt alla håll. Jag har gråtit floder åt allt möjligt, för jag har varit så glad och rörd. Jag har också gråtit massor för jag har varit orolig, stressad och ställts inför massor med nya situationer. Men jag är om och om igen så rörd av situationer, låtar, allt jag tänker vi ska hitta på i framtiden med henne.
Och sen visste jag att jag skulle tycka det var roligt med ett eget barn, men jag visste inte heller hur roligt jag skulle tycka det var. Jag tycker redan det är superkul att se henne göra nya saker, skrattar tillsammans med David både med henne och åt roliga saker hon gör och ser så mycket fram emot nya saker. Tänk att hon kommer sitta upp själv om ett tag, börja med smakportioner, tänk att vi ska flytta till vårt radhus och att vi i december ska fira jul med henne.
Tack livet för jag fick världens bästa bebis. ❤️
