I vissa perioder händer ju ingenting i livet medan i andra andra händer tydligen allt. Och just nu är tydligen en sådan.

Min David är från  och jag har varit där mycket när jag var liten och trivs bra där. Vi har alltid sagt att vi någon gång vill flytta dit när vi är klara med Göteborg, men det har varit lite oklart när det egentligen blir. Under det senaste året har vi kikat mer och mer på hus, och varit med i flera budgivningar. Men många stiger så mycket, så det var bara att lägga ner våra bud.

Vi bor just nu i en trea i Göteborg sedan 9 år tillbaka, och tycker verkligen om vårat område. Vi tänkte att det går fint att bo här med barn också, men när Olivia föddes kände vi bara på några dagar att det verkligen inte är så praktiskt som vi hade tänkt oss. För det första är det tre trappor upp utan hiss, och tvättstugan ligger ytterligare en våning ner. Det blir jobbigare att bära bebis med liggdel för vagnen eller babyskydd upp för trapporna än vad vi hade räknat med. Om man då vill ha med sig tvätt eller matkassar så blir det väldigt mycket att bära. Och hon kommer ju bara bli större och tyngre.

Sedan är vårt badrum väldigt litet, och vi har köpt ett skötbord man kan sätta på badkaret som funkade fint. Tills man själv behöver duscha. Då måste man flytta ut allt istället och det blir väldigt mycket fram och tillbaka. Plus, vi behöver verkligen ett till sovrum där en kan stänga in sig nu för att kunna börja dela på nätterna mer. Just nu är alla vakna när bebisen är vaken, och det funkar ju sådär med jobb och sådant.

Förutom detta så känner jag varje sommar det jag kallar för ”stadspaniken”. Jag är ju uppvuxen i skogen vid en sjö, och även om jag älskar Göteborg så gillar jag inte vara i stan på heltid på sommaren. Jag vill ha nära till natur och sjöar under halva året. Jag tycker också det är jobbigt att det vi har att välja på är att vara borta och ute, eller hemma och inne. Och det här är sådana otroliga priviligierade ilandsproblem, jag vet, men om vi nu ska prata om anledningar till att flytta så längtar jag varje år efter att ha en altan, eller en liten trädgård. Det känns som en dröm att kunna äta ute men inte gå nånstans, eller sitta och läsa en bok ute men ändå vara hemma hos mig.

Och jag har ju varit sjukskriven i 10 veckor under graviditeten så har jag ju inte haft något att göra, så jag har hängt på Hemnet och Booli varje dag. Jag har följt hus och budgivningar och verkligen spanat men det var ju knappast läge för att gå på visningar innan bebisen var här.

Men, i veckan så dök det upp ett superfint radhus som såg ut att ha allt vi längtade efter. Det hade en jättemysig altan och baksidan vette mot en skogsdunge, och det är gångavstånd till flera vänner och familj. Visningen skulle dock vara första dagen som David var tillbaka på jobbet och som jag var själv hemma med bebisen. Så vi velade först om vi skulle orka gå eller inte, men tillslut så gjorde vi det. Det var för lovande för att missa. Och vi båda tyckte att det var väldigt fint men funderade på för- och nackdelar efteråt. Men när vi skrivit upp en lista med alla fördelar och nackdelar så insåg vi att listan med fördelar var en mil längre än listan med nackdelar, och ju mer vi tänkte efter desto mer ville vi ha det. Vi la ett bud samma kväll.

Under torsdagen och fredag morgon var det en pirrig budgivning och det var bara vi och en annan potentiell köpare. Det var väldigt skönt för vi har varit med i helt galna budgivningar förut där det var 8 stycken som varit med. David fick dubbelkolla varje bud jag la, för en gång råkade jag nästan skriva med en 0a för mycket i en annan budgivning. Det blev mer och mer spännande och tillslut så kände vi att det nog snart skulle vara färdigt.

I fredags eftermiddag så ringde mäklaren och sa att vi hade vunnit, så vi kastade oss i bilen till Alingsås och skrev på pappren. 😍 Vi blev verkligen så otroligt glada, eftersom vi har letat så länge och det här känns perfekt. I slutet av sommaren får vi tillträde, och jag längtar redan!

Tänk att den mysiga altanen snart är vår!

Bildkälla: Linnea Broberg, Esoft