Jag är ju föräldraledig på deltid, men föräldraledigheten börjar gå mot sitt slut. Vår lilla skrota fyller ett om bara några veckor och planen var ursprungligen att jag skulle börja jobba heltid från och med mitten på april.

Men, ju mer det började närma sig kände jag att det inte riktigt kändes bra i magen. Vi har ju lagt upp föräldraledigheten på ett lite annat sätt än vad många gör, det vill säga jag var ledig helt i det första halvåret, sedan har jag jobbat några dagar i veckan även om jag främst är den som varit hemma och nu är det dags för hennes pappa att vara helt ledig.

Planen var ursprungligen då att han skulle vara ledig från och med hennes ettårsdag, men jag fick lite kalla fötter. Dels för det är så snart och jag tycker hon är så otroligt rolig och mysig just nu (det kommer väl bara fortsätta men det är så kul att se henne utvecklas, börja säga sina första ord, bli mer och mer aktiv och allt det där) men också för att jag kände mig lite snuvad på den första tiden som föräldraledig själv. Visst, man är alltid nyförlöst och behöver återhämta sig, men jag hade ju vidriga komplikationer med en stor infektion, fick vara på akuten massor och sedan rensade vi och flyttpackade som galningar och hade sju visningar under sommaren för att få sålt vår lägenhet. Plus jag tyckte det var ganska lurigt att ha en nyfödd i sommarvärmen.

Det var mysigt med en bebis och barnvagnspromenader och vad vi hittade på, MEN flytten och infektionen tog över ganska mycket. SÅ vi pratade igenom och räknade på dagar och ändrade om!

Så nya planen är att från och med april, kommer jag gå upp i tid, men fortfarande ha föräldralediga dagar. Från och med juni kommer David vara ledig på heltid, och då är det dags för mig att växla upp med företaget. Så det blir lite mer en sorts ”överlämning” under april och maj, men jag får ändå mer tid att njuta av våren med min bebis (tänk att slippa gå ut utan overall!?) men får samtidigt mer tid över att ta kunder och jobba med leveranser på. Så det känns perfekt.