Min förlossning

Jag fick en fråga på Instagram om min förlossning var som jag hade förväntat mig, och självklart så slutade denna graviditet fylld av oväntade saker med en förlossning fylld av oväntade ögonblick. Här är min förlossningsberättelse.

fotograf maria ekblad nyföddfotograf i göteborg Jag var ju sjukskriven sedan vecka 28 för det var risk för förtidig förlossning då jag hade väldigt mycket tidiga värkar men också väldigt påverkad och förkortad livmodertapp. Så jag visste redan att det inte var så mycket kvar av den och jag var van vid att ha värkar, men de var främst jobbiga och gjorde inte så ont. Men en kväll så började det bli värkar av en annan kaliber, och jag fick också en blödning på kvällen. Och då hade det ju gått ända till vecka 39, så vi var väldigt redo att träffa vår bebis!

Jag sov knappt något den natten på grund av sammandragningar, och sjuka ilningar i bäckenet. Dagen efter var jag på kontroll hos barnmorskan, och hon sa att jag nog var i latensfasen, vilket gjorde mig så otroligt glad. Samtidigt passade hon ju på att informera mig om igångsättning i vecka 42, så hon ville väl inte ge mig för mycket förhoppningar. Under den natten trodde jag att det hade börjat sippra fostervatten och ringde förlossningskoordinatorn på Östra sjukhuset, som sa att jag skulle åka in till akuten för gravida klockan nio dagen efter om inget mer hade hänt.

Sagt och gjort, och på akuten kunde de inte konstatera någon vattenavgång. Barnmorskan sa till mig att hon kunde se fosterhinnor men ville inte undersöka för mycket på grund av infektionsrisk om vattnet nu hade gått. Hon sa också att jag skulle höra av mig dagen efter om inget hade ändrats, för man ska inte behöva ha hur lång latensfas som helst, utan man ska orka föda också. Tydligen så var jag enligt min journal öppen 2-3 cm redan då, men det var ingen som sa det till mig.

Jag fick åka hem och vila, och fick med mig 2 stycken tabletter med Panocod, alltså värktabletter som är som pandodil och kodein, för att kunna sova fast jag hade ont. Jag visste sedan jag var inlagd på Östra och hade fått sådana tidigare att jag inte fick blanda dem med vanliga värktabletter, och tänkte att jag sparar dem till kvällen, och tog istället två vanliga Alvedon vid 15.00.

fotograf maria ekblad nyföddfotograf i göteborg

Jag tog en sista bild på magen, ifall ifall!

Under dagen hade jag starkare och starkare värkar, men de var väldigt oregelbundna. De växlade mellan att komma var 6e, var 8e, var 15e och 29e minut och ibland tog de uppehåll på någon timma. Jag kunde ta alla värkarna hemma själv, men det började bli jobbigt. Jag satt på soffan och vaggade och gungade när de kom och då var de hanterbara. Men jag fick ändå några riktigt starka där jag tänkte att ”blir de såhär hela tiden då måste jag in till sjukhus”. Vi hade ingen värmekudde hemma så jag hällde varmt vatten i en pet-flaska och la mot svanken när det var som värst.

fotograf maria ekblad nyföddfotografering göteborg

Min smärtlindring

Det blev jobbigare och jobbigare psykiskt, för jag kände mest att det var helt oklart om jag skulle ha det såhär i flera dagar till, och att jag aldrig orkade det. Jag tänkte att de kanske skulle kunna börja prata om igångsättning med mig nästa dag, eftersom barnmorskan hade sagt man inte skulle behöva ha hur lång latensfas som helst. Men allt kändes ändå väldigt ovisst och jobbigt och jag mådde ganska dåligt.

Vi åt mat från indiska hörnet och försökte kolla på serien The Expanse. Vid 21 på kvällen insåg jag att jag inte hade känt bebisen i magen så mycket under dagen. Jag hade känt henne vid 16.00 och vid väldigt svagt vid 19.00, så jag visste att hon levde, men samtidigt upplevde jag att det var mindre än normalt. Jag hade ju mycket värkar så jag tänkte att det kanske hade med det att göra, men vi valde ändå att ringa förlossningskoordinatorn för att säga att vi ville göra en kontroll. Jag fick prata med en riktigt otrevlig person och frågade om jag hade provat ligga två timmar på vänstra sidan för att se om bebisen rörde sig. När jag förklarade att jag hade så ont så att jag inte kunde ligga så för jag hade värkar fick jag surt höra att ”Ja förvärkar har du”. Sedan så frågade hon snäsigt om jag känt bebisen klockan 16 eller 19, och jag sa att jag kände bebisen 19 men väldigt svagt, och fick då som svar ”jag skriver 19 i din journal, det var ju inte så länge sedan egentligen”.

Jag blev så arg och ledsen av det samtalet, för jag har pratat med så många som varit så bra men hon fick mig verkligen att känna mig besvärlig och dum som ville ha en undersökning. Jag har jättesvårt att söka vård och drar mig för det och var redan väldigt osugen på att åka till akuten, men jag kände samtidigt att jag kunde inte stå ut om något var fel och jag lät bli att kolla. Jag blev också rädd att hon skulle ha skrivit något i min journal nu som gjorde att jag inte skulle bli tagen på allvar.

fotograf maria ekblad nyföddfotograf i göteborg

BB-väskan och en Neo-väska vi hade packade sedan vecka 28. 

Så trots att jag tyckte det var jobbigt så åkte vi in. Vi tog med BB-väskan som redan stod packad och David väntade i bilen utanför på grund av restriktionerna. Jag fick göra ett CTG väldigt snabbt och det var en supergullig barnmornska som sa hon kunde se direkt att bebisen mådde bra. Det var ju det vi trodde, men det var ändå en stor lättnad.

Hon och jag pratade om vattenavgången, och hon sa att hon kunde undersöka mig om jag ville, för att om det inte hade kommit mer vatten nu så fick vi nog anta att det inte var någon avgång. Jag tackade ju ja direkt, och blev så glad. Jag hade tänkt att annars får jag åka tillbaka dagen efter och tjata mig till en undersökning bara för att se om något hade hänt och eventullt börja ligga på om att eventuellt bli igångsatt. Jag tänkte att om jag hade riktig tur, kanske jag var öppen 2-3 centimeter och blev väldigt förväntansfull över att äntligen få lite information och kanske få reda på något som tog mig framåt.

Först så sa barnmorskan att hon inte kunde nå min livmodertapp, så den var nog väldigt långt bak, vilket gjorde mig så besviken. Då hade det alltså inte hänt något alls, tänkte jag. Men sedan så ändrade hon sig, och sa att hon var 98% säker, men hon trodde jag var 10 cm öppen och det var därför man inte kunde känna livmodertappen. Jag blev så chockad av detta, och hon sa att hon skulle hämta en kollega för att dubbelkolla även om hon var säker, för det hade varit så tråkigt för mig om hon hade fel. Kollegan hämtades, och under tiden började jag skaka otroligt mycket i ren chock. Kollegan kollade mig, och kunde konstatera samma sak. Jag var 10 cm öppen. 

Då bröt jag ihop totalt och fick panik. Jag blev så otroligt chockad, och eftersom det inte alls var vad jag hade förväntat mig. 10 centimeter, det betyder ju man ska krysta ut bebisen snart. Jag grät och hulkade fram att jag inte vågar föda barnet. Barnmorskan var underbar och kramade mig, och sa att jag visst vågade och att jag hade varit så duktig, och att allt kommer bli jättebra. Jag ringde David och hulkade fram att jag var 10 cm öppen, och han fick en instruktion om hur han skulle gå in till förlossningen för nu skulle jag tydligen föda barn.

De ledde mig genom akuten och in på förlossningen och jag fortsatte storgråta. David kom till rummet och in kom en barnmorska med en läkarstudent. Jag fick fram att jag var nog lite chockad och väldigt rädd, och de var gulliga men gav oss sen lite tid på rummet för att lugna ner mig. Och David var så fin mot mig, och efter en stund så började det att kännas bättre. Jag fortsatte dock att skaka under hela förlossningen så fort det var ett nytt moment men det kändes ändå okej. Då var klockan 23.00.

Jag fick sedan byta om till sjukhusskjortan och prova lustgasen. Vi diskuterade epidural men det kändes som det var alldeles för sent för det. Värkarna blev mer och mer intensiva, och riktigt jobbiga. David lyckades säga att ”nu vänder det” på precis rätt tillfälle flera gånger, och jag fokuserade verkligen på andningen.

Efter 3 timmar så hade bebisen ändå inte kommit tillräckligt långt ner, så då tog de hål på fosterhinnorna. Och där kom nästa chock för mig, för jag tror att jag blev lite lurad av en graf i den förlossningsförberedande kursen jag hade sett. Där visade de en kurva att smärtan ökade till ”max” under öppningsfasen, gick ner lite sedan och ökade igen till samma nivå under utdrivningsfasen. Och jag hade ju gjort första delen hemma med en varm vattenflaska som smärtlindring, så jag tänkte att då kanske jag har gjort 50 % och det kanske inte blir så farligt. Jag försökte fråga barnmorskan om detta men hon svarade mest ”ja du har gjort jättemycket bra jobb redan” och det var nog lika bra haha.

För väldigt snabbt efter de tog hinnorna så kom den första krystvärken och då jag fick nästa chock. Det var en sådan otrolig kraft och jag var helt oförberedd på detta och fick panik igen. Men jag lyckades ändå ha kontakt med David mellan varven och hade flera krystvärkar som också var bra.

Efter en stund så sa barnmorskan något av det mest magiska jag hört i hela mitt liv, ”Maria vi har sett bebisens huvud nu.” Och efter ännu ett tag så sa hon det ännu mer magiska ”Nu är bebisens huvud ute. Så nästa värk vill jag bara att du tar i allt du kan” och det gjorde jag. Och klockan 03.46 fick jag en varm och kladdig bebis på mitt bröst som var det finaste jag sett.

fotograf maria ekblad nyföddfotograf i göteborg

Så på det stora hela så hade jag en bra förlossning, även om det var moment som jag blev chockad av och som gjorde mig rädd. Jag hade ju gärna fått veta på morgonen att jag redan var öppen så mycket för då kanske vi hade åkt in tidigare. Förlossningskoordinatorns bemötande var ju verkligen under all kritik, för om vi hade stannat hemma längre kanske jag hade fött hemma känns det som. Så även om det var en väldigt fysiskt smidig förlossning så kändes det som jag kanske inte riktigt hann med mentalt. Och jag kände ju mig som sagt lite lurad av den grafen på förlossningskursen, men samtidigt kanske det var lika bra att jag inte visste hur det skulle bli haha.

Till sist vill jag också skriva att jag är så otroligt tacksam för hur bra allt gick, både för bebisen och mig. Så tacksam för all underbar personal och för svensk vård. Och jag är fortfarande helt paff över att jag har fött ett barn. Det är så coolt. Så glad för att ha fått uppleva detta i livet!

Läs om och boka din fotografering

Menu