Jag har hela tiden tänkt att man aldrig vet vad som kan hända med en graviditet och speciellt inte i tredje trimetern. Och mycket riktigt, för denna veckan kom med obehagliga vändningar som vi inte hade förutsett.
Vi hade varit iväg under dagen och träffat min svåger och svägerskas familj, och vår bebis nya lilla kusin som vi har längtat så efter. Det har alltid känts som en milstolpe, att deras bebis ska komma och några månader senare är det dags för oss.
Den kvällen insåg jag att jag inte känt bebisen i magen riktigt som jag brukar. Jag kände rörelser men de var inte så starka så att jag var helt nöjd. På morgonen efter åkte jag till barnmorskan och de kunde konstatera att hjärtljuden var jättebra och att jag skulle hem och vila. Men eftersom jag fortsatte att känna att något inte stämde så fick jag åka till akuten.
Jag fick vänta på akuten för gravida och nyförlösta mellan 13.00-20.00. Det var verkligen jobbiga timmar, men en supergullig gravid tjej började prata med mig för hon såg att jag var ledsen och jag var så tacksam för det hjälpte att tänka på något annat en stund. De kunde se att bebisen mådde fint och rörde sig som hon skulle, men jag fick ändå göra ett ctg. Jag har aldrig gjort ett sådant förut men när jag låg där så såg jag kurvan för bebisens puls men jag såg också en till kurva som gick upp och ner, och tänkte ”vad fan är det där?”.
När en barnmorska kom in till mig och läste av kurvan så sa hon ”vet du om att du har regelbundna värkar?” och det var lite som en chock. Jag har ju aldrig varit gravid förut, och tänkt det var muskelvärk, att bebisen knölade runt där inne och massa andra orsaker. Det visade sig att värkarna och fler saker som pågick i kroppen gjorde att det inte gick att utesluta att förlossningen skulle kunna vara på gång. Och då var det bara vecka 28+4. 😭
Jag fick bli inlagd på Östra sjukhuset och efter fler timmar och covidtest fick David komma dit. Jag fick medicin och vi fick stanna över natten. Jag var så otroligt rädd, och ville verkligen verkligen inte föda, om det gick att stoppa. Men under natten och nästa dag avtog det, och tillslut kunde vi åka hem.
Nu har det gått ytterligare några dagar, och läget är fortfarande väldigt ostabilt. Tydligen ska vi vara beredda på allt, från att bebisen kan komma när som helst, till att jag får en fullgången graviditet. Vi vill ju gärna att Skuggan ska utvecklas lite mer, framför allt på lungfronten. Så vi förbereder oss för allt och hoppas på det bästa. Och vi är redan så glada för att det gått en vecka till sedan allt detta började, och hon är kvar i magen.
Så med andra ord kommer jag inte jobba och kan inte ta fotograferingar mer innan föräldraledigheten. Som tur är har jag varit hyfsat i fas och fått hjälp med att göra de sista leveranserna nu och kan fokusera på att vila. Håll tummarna nu att Skuggis stannar kvar så länge som möjligt, och växer till sig riktigt ordentligt i magen. Varje dag räknas. 🥰